Allmänt bearbetning, coping, trauman

Trauma och rädsla

             

Jag skrev boken ”Flickan med grå klänning” för att belysa vad jag bär med mig som vuxen efter att ha blivit utsatt för dålig anknytning och trauma som barn. Jag skrev den som en sammanställning av ett digert inre sökande under några års tid där jag till slut numera accepterar det jag varit med om, och inte låter det begränsa mig då jag lärt mig att se känslorna som dyker upp ur olika vinklar så de till slut kan hamna på rätt plats.

 

Bara för att boken är skriven betyder inte det att arbetet med det jag varit med om och hur det påverkat mig slutar, det har bara blivit lättare att få en överblick.

Långt borta hemifrån på ett arbetsuppdrag ger den ensamma tiden tankarna ett flöde som inte störs av mer än sönernas underbara samtal, och många gånger på mina uppdrag har jag sett det välgörande med att byta miljö för att kunna se nytt.

 

En tanke som lurpassat och dykt upp på vägen vid olika tillfällen några år utan att jag lagt någon närmare notis om den är rädslan. Rädslan borde haft ett eget kapitel i min bok men det blev inte så. Hur kan det vara att jag missat något sådant basalt, undrar jag.

Den stora kupolen utanför mitt hotellfönster med sitt vackra tak och sin spira gömmer inga svar. Inte heller den grå himlen som omgärdar den, men tankar får vandra och hoppa mellan de olika avsatserna dit ingen människa når högt där ovanför marken.

 

Om livet började med rädsla; rädsla för att bli slagen, rädsla att inte bli bemött i de behov ett litet barn har som det är beroende av att en förälder ska tillgodose då betyder det att barnet aktiveras i det system som ska vara där för att skydda oss, nämligen ”fright-and-flight”. Det systemet aktiveras bland annat av stresshormonet kortisol. I normala fall vid en fara slutar produktionen av kortisol när faran är över och individen andas ut. Hos de som varit utsatta för misshandel på olika sätt som barn tar det mycket längre tid för kortisoldosen att återgå till det normala även då de blivit vuxna. En av komponenterna i trauma är rädsla men om rädslan redan aktiverats i tidig ålder och inte blir adresserad med tröst och kärlek så kroppen kan återgå till ett normalläge då blir rädslan inkorporerad i individen.

Om den lilla individen ska klara att hantera missförhållandena den inte kan ta sig ur stänger den av. Det är allmänt accepterat att om ett barn blir utsatt för trauma av en förälder blockeras traumat eftersom barnet står i en beroendeställning till föräldern. Rädslan som finns för att i det bästa av världar varna för fara blir en del av individen. Gränsen för fara förflyttas. Hur kan man på ett naturligt sätt förstå att skydda sig själv när de som en gång skulle skydda en inte gjorde det? När dessutom den skyddande faktorn rädsla har fått en ny toleransnivå då tar det längre tid och behövs mer rädsla för att ”fright-and-flight” systemet ska aktiveras. Individen står ut med mer helt enkelt. När omgivningen inte visar förståelse för den toleransen läggs ännu en kostnad på oduglighetens skamkvitto.

 

Jag tänker på det jag skrev i min bok att många anser mig vara modig när jag tagit mig runt om i världen på egen hand, men också att jag startade processen att försöka hitta frid i det jag varit med om. Kanske är modet den ruckande gränsen av rädsla? Jag är av övertygelsen att inget är rakt igenom dåligt eller alltid väldigt bra, utan det finns en välgörande balans att leta sig fram till.

Det man varit utsatt för går inte att förändra, men våra hjärnor är anpassningsbara och andra delar kan ta över det som brister på ett specifikt ställe. Vi kan träna upp vår medvetenhet och stanna upp när vi märker att gamla impulser vi inte behöver mer tar över, men det krävs då att vi är öppna och har en vilja till förändring. Rädslan i sig är ingen superpower men det den kan generera när man bearbetat den kan bli en superpower.

 

Kanske hade det varit bra med mindre grupper av människor som varit utsatta för trauman som i ett slutet rum kan dela med sig av sitt, och som kan lyssna och visa förståelse för andra och deras historier. En handledare som har kunskap om trauma skulle kunna vara moderator. Många går med sina historier inom sig eftersom de ofta känner skam, men i ett slutet rum med likasinnade kan vara ännu en komponent och komplement till terapi som kan ge en sund bild av det egna Jaget och det man varit med om.