Allmänt katastrof, sjukvård

Den sjuka sjukvården

       

Sedan barnmorskornas arbetssituation åter sitter på förstasidorna av löpsedlarna har jag funderat över varför det alltid är de som blir lyfta av media även om hela sjukvården är sjuk. Efter några tankevindlingar hit och dit kom jag fram till att förlossningsvården är något som majoriteten av folket varit berörd av då majoriteten har barn. Den är inte heller så skrämmande som den direkta sjukvården utan är något som den gemene mannen kan ta till sig, för visst är det så att det är framförallt den som blir lyft?

 

Jag gjorde missen att tacka ja till ett fortsatt uppdrag på en kirurgisk avdelning där kaoset var konstant. Utan mer än en ordinarie sjuksköterska och vårdplatser som krympt avsevärt på grund av brist på sjuksköterskor så är det ändå en ohållbar situation där stressen hela tiden är närvarande. Efter en rond häromdagen var det första gången under mina ca 30 år i vården som jag grät. Jag grät för att jag insåg att de saker läkarna bad mig om som var extra åtgärder blev mig övermäktiga eftersom jag nätt och jämnt hann med mina ordinarie uppgifter. Jag hörde mig be om att inte fler prover än nödvändigt skulle tas eftersom alla små saker jag slapp göra skulle göra så att jag hann lite mer.

Dagen efter fick jag höra hur min efterföljande kollega hade gråtit på vägen hem för att hon inte hann med sina uppgifter. Det gör inte mig något att jag har mycket att göra men när känner oro inom mig för att lämna över till en kollega som är relativt ny, och därför tar jobbet med mig hem då är det inte bra.

 

Jag hör om en akutvårdsavdelning där en undersköterska och en sjuksköterska ska vara ansvariga för tio patienter under helgerna. Med ett sådant antal patienter har inte sjuksköterskan tid att vara med i omvårdnadsarbetet så undersköterskan ska själv sköta det ovanpå bland annat att registrering av vätskebalanser, EKG-tagning, sätta urinkateter och mobilisera patienterna.

Oron över att vårdplatskoordinatorn ringer under ett pass och förmedlar att vårdplatserna utökats på grund av skarpt läge, och jag därför måste ta emot en extra patient är en inre stress som är oerhört påfrestande.

 

Jag pratar med en vän och kollega som under ett pass på en vårdcentral tog emot 97 samtal. Jag hisnade och undrade hur hon orkade. Det gör varken hon, jag eller någon annan. Som hon sa så kom hon hem, åt och la sig för att orka med nästa dag.

 

En god väns mamma hamnade på akuten och låg i 20 timmar på en hård brits och blev utredd, och blev sedan ombedd att komma tillbaka en dag senare för att fortsätta utredningen på akuten. I min värld är akuten det ställe där man ska avgöra om patienten ska bli inlagd eller ej. Det är ingen plats för utredning, men finns inga vårdplatser får det bli så hur ovärdigt det än är.

 

De unga sjuksköterskorna accepterar inte den arbetsmiljö som finns idag så de flyr till något lugnare. Det finns hundratals lediga jobb i varje region och på många utlysta tjänster finns det ingen sökande. Vad är det regionerna inte förstår? Hur kan de inte förstå att de behöver vara självkritiska för att få personal att stanna.

 

Det är val i Sverige nästa år och det var en stor partiledardebatt för någon vecka sedan i tv. Sjukvården och den skenande personalen därifrån var inte med som ett av ämnena i det första programmet. Och ändå är sjukvården något som väljarna graderar högt inför valet. Vid de senaste valen har sjukvården aldrig blivit ett samtalsämne i slutspurten. Ingen av partierna har någon åsikt om hur man ska rädda en sjuk sjukvård. Ingen vill öppna Pandoras ask för ingen vet vad som kommer ur den om man tittar.

 

Det är bra att barnmorskorna säger ifrån men alla de andra i sjukvården då? Varför finns det ingen som vågar förespråka dem? Varför är det ingen som bryr sig om den sjuka sjukvården?